Sir 38

Läkekonstens höghet. Sorg över döda. Frihet ifrån grövre sysslor nödvändig för att vinna visheten.

1Visa läkaren tillbörlig heder, ty du kan komma att behöva honom;

också honom har ju Herren skapat. 2Ja, från den Högste kommer läkedomen,

och av konungen får läkaren mottaga skänker. 3Läkarens konst upplyfter hans huvud,

och bland stormän är han hedrad. 4Herren har låtit jorden frambringa läkemedel,

och den som är förståndig föraktar dem icke. 5Gjordes icke vattnet sött genom ett stycke trä,

för att hans makt skulle bliva känd? 6Och han själv har förlänat människor insikt,

för att han skulle bliva förhärligad genom de underbara ting han har skapat. 7Genom dem skaffar läkaren bot och tager bort den sjukes plåga; 8salvoberedaren tillreder genom dem en konstmässig blandning.

Ja, Guds verk taga aldrig slut,

och från honom kommer välsignelse över hela jorden.

9Min son, om du bliver sjuk, så var icke försumlig,

utan bed till Herren, så skall han göra dig frisk igen. 10Avhåll dig ifrån felsteg, och bevara dina händer ostraffliga,

och rena ditt hjärta från allt slags synd. 11Frambär välluktande offer och åminnelseoffer av fint mjöl,

och låt din offergåva vara fet, likasom vore det ute med dig. 12Men jämväl för läkaren må du lämna rum,

och håll honom ej på avstånd, ty också honom behöver du. 13Understundom ligger ock en god utgång i läkarnas händer; 14ty också de bedja till Herren

att han skall hjälpa dem att skaffa lindring

och bot till den sjukes vederfående. 15Den som syndar mot sin Skapare,

han falle i läkarehänder!

16Min son, när någon är död, så fäll tårar över honom,

och stäm upp en klagosång, såsom det höves under djup sorg.

Sköt om hans dödakropp, såsom honom tillkommer,

och anse ej hans begravning såsom något likgiltigt. 17Bitter vare din klagan och heta dina tårar;

sörj honom, såsom kan förtjänar,

en dag eller två, för att undgå förtal,

och låt sedan trösta dig i sorgen. 18Ty av sorg kommer död,

och hjärtesorg bryter ned livskraften. 19I hemsökelsens tid giver ej heller sorgen vika,

och fattigmans liv tär på sinnet. 20Överlämna dig icke åt sorgen;

slå den ifrån dig, och tänk på änden. 21Förgät icke detta, ty en död vänder aldrig åter;

honom gagnar du icke, men väl skadar du dig själv. 22Betänk, att såsom det har gått honom, så skall det ock gå dig: »I går mig, och i dag dig.» 23När den döde har kommit till ro, må du ock låta hans minne hava ro;

och låt trösta dig över honom, då nu hans ande har flytt.

24Den skriftlärdes vishet vinnes genom lämplig ledighet,

och den som är fri ifrån sysslor, han kan bliva vis. 25Huru kan den bliva vis, som går bakom plogen

och har sin berömmelse i att hantera oxpiken,

som kör oxar och är upptagen med vad de uträtta,

och vilkens tal rör sig om tjurkalvar? 26Han tänker allenast på att draga fram fårorna,

och hans oavlåtliga omsorg är att skaffa kvigorna foder. 27Så är det ock med alla hantverkare och byggmästare,

vilka om natten äro i verksamhet såsom om dagen;

så ock med dem som gravera signetringar,

och som tålmodigt utföra omväxlande figurer.

De tänka allenast på att göra bilden lik,

och deras oavlåtliga omsorg är att fullborda arbetet. 28Så är det ock med smeden, där han sitter invid städet

och noga synar sitt smide.

Hettan från elden pressar fram hans svett,

och han kämpar med värmen från ässjan.

Till släggans dån lyssnar hans öra,

och hans blick är fäst på mönsterbilden till det redskap han förfärdigar.

Han tänker allenast på huru han skall fullborda sina arbeten,

och hans oavlåtliga omsorg är att till slut giva dem ett prydligt utseende. 29Så är det ock med krukmakaren, där han sitter vid sitt arbete

och driver skivan med fötterna.

Han är ständigt i bekymmer för sitt arbete, och i hans yrke går allt ut på antalet. 30Med sin hand formar han leret,

och med fötterna arbetar han det mjukt.

Han tänker allenast på att fullborda glaseringen,

och hans oavlåtliga omsorg är att hålla ugnen ren. 31Alla dessa förlita sig på sina händer,

och envar lägger i sitt arbete vishet i dagen. 32Dem förutan kan ingen stad byggas,

och de behöva icke leva såsom främlingar eller vandra omkring. 33Men till folkets rådplägningar hämtas de icke,

och i folkförsamlingen vinna de ingen utmärkelse.

På domarsätet sitta de icke,

och förbundet med dess stadgar begrunda de ej.

De framlägga icke lära och domslut,

och där ordspråk uttänkas, där äro de ej att finna. 34Men livets timliga ordning stödja de,

och deras bön gäller utövningen av deras yrke.

^{a b c d e f g h}